Historiska Nyheter.pdf

HISTORISKA NYHETER

Det mångkulturella Norrbotten

Möten mellan människor

En 6000-årig boplats

Kultplatsen vid Viddjavárri

Samernas silverskatter

Kapellet i Gråträsk

Norrbottenskonstnärer

Om man flyttar så blir det till Kanada...

Mat längs en älvdal

Björnmöten

Samisk flicka i tioårsåldern fotograferad 1910 av Gustaf Hallström.

Bilden tillhör Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Nr 62

Statens historiska museum 1996

i samarbete med Länsmuseet i Luleå,

Ájtte Fjäll- och samemuseum,

Silvermuseet i Arjeplog,

Vuollerim 6000.

Pris 20 kr

HISTORISKA NYHETER

Det är glädjande att den sedan

många år planerade utställningen

om Norrbottens historia äntligen

blivit verklighet som en del av

Norrbottenveckorna i Stockholm

hösten 1996. Som ansvarsmuseum

för Sveriges äldsta historia har vi

med entusiasm och glädje fördjupat

våra kontakter med museer och

forskningsinstitutioner i norr.

Här har mycket hänt under de

senaste åren. De cirkumpolära –

östliga kontakterna har blivit allt

tydligare. Nya, tidiga stenålders-

fynd medför att historien måste

skrivas om. För museets del

började vårt engagemang

egentligen med Luleälvdals-

projektet, vars resultat kommer

att framläggas i bokform lagom

till utställningens öppnande.

Redaktören Evert Baudou, den

förste arkeologiprofessorn i Nord-

sverige, har betytt mycket för att

få igång arkeologisk forskning

i detta landskap, där sjöregleringar

framtvingat omfattande undersök-

ningar under 1950- och 60-talet.

Tack vare anslag från

Riksbankens Jubileumsfond har

Norrbottenutställningen kunnat

genomföras. Mitt tack går också

till Norrbottens Kuriren, som tryckt

tidningen, och till alla skribenter

som ställt upp med sina

specialistkunskaper.

Historiska Nyheter spänner som

vanligt över vitt skilda områden.

I detta nummer kan Ni läsa om

rödockragravar från stenåldern,

Newtons poler, björnmöten,

Lappmarksdoktorn och hans

silversamling. Självklart ingår

recept på pitepalt och renskavs-

gryta. Tidningen firar i år 30 år.

1976 startade min företrädare på

chefsstolen Olov Isaksson, en son

av Norrbotten, denna tidning med

ett nummer (som sedan länge är

slutsålt!) om de polska Vasa-

kungarna. De 62 hittills utkomna

numren av Historiska Nyheter

rymmer en myckenhet god

populärvetenskap inom kultur-

historia, såväl svensk som

utländsk.

Norrbotten och

Barentsregionen

– ett kulturmöte mellan väst och öst

Kloalen är en slags harv med järnskodda klor. Refoto Bengt A Lundberg RAÄ.

1993 samlades

utrikesministrarna från Finland,

Sverige, Norge och Ryssland

samt representanter från Island,

Danmark och EU.

De bildade Barentsregionen.

Den har en yta av 1,2 miljoner

kvadratkilometer och

4,6 miljoner invånare.

Lapsk silversked tillverkad i Piteå 1763 av E.S.S. (okänd mästare). Foto Sune Jonsson.

Regionen skiljer sig från andra EU-regioner genom sin enorma resurs-

rikedom. Olja, gas och ett mycket rikt fiskbestånd i Barents hav, mineraler

på Kolahalvön, skog kring Vita havet. Mitt i detta rika område ligger

Norrbotten – ett län redo att, administrativt och kreativt, bli en del av EU-

samarbetet.

Detta nätverk i norr är inget nytt påfund. Tvärtom! Det har djupa his-

toriska rötter. Under årtusenden har kontaktleder gått tvärsöver, från At-

lanten i väst till Vita havet i öst. Impulser från väst och öst flödade in över

Norrbotten. Vi ser spåren än i dag. Först efter ca 1250 går kultur-

kontakterna i nord-sydlig riktning och Mälar-Sverige kommer till synes i

t ex det arkeologiska materialet och ortnamnsmaterialet. Från öst, från

finskt, karelskt och ryskt område, kom tidigt metallföremål, yxor,

smycken och dräktbeslag till Norrbotten som de sk offerplatsfynden visar.

Från öst kom transportredskap, t ex rankbågen och hästklockan, tjuka,

som gjordes i ryska Valdai med rysk text inpräglad och spreds över hela

Norrbotten. Från öst kom Tornedalens magnifika loftbodar och fiskets

karsinapata, använd i Lule älv ännu på 1900-talet. Från öst kom det spe-

cifika åkerbruksredskapet kloal, av trä med tre eller fem stora klor, liksom

lucksängen och den snedväggiga ladan. Från väst kom till samerna det

frisiska klädet till kolten (och även det frisiska ordet för kläde), liksom

silverskedar, bägare och Ave Maria-monogrammet och spännen, allt i sil-

ver och gjort av guldsmeder. Från väst kom katolsk tro till samerna. Ordet

fasto – beive – (=fastedagen) hette fredagen och den ansågs helig ännu vid

1700-talets slut. Från väst kom tidigt till Norrbottens samer en intensiv

tysk och engelsk handelskontakt som ägde rum i nordnorska fjordar kring

Tromsö – en kontakt som norska kungliga lagar sökte stävja. Efter 1250

sträcker svenska staten sina tentakler mot norr. Gustav Vasa sätter allt i

skattesystem. Protestantisk tro blir förhärskande. I Gammelstaden utanför

Luleå byggs under 1400-talet den största stenkatedralen norr om Uppsala

tack vare birkarlspengar.

Gränsen mellan Sverige och detta nordliga rum gick ungefär vid Skellef-

teå. Norr därom ansågs icke svenskt land råda. Den forna samhörigheten

tvärs över Nordskandinavien, som vi ser spår av i arkeologiskt, etnologiskt

och språkligt material, har dolda trådar kvar än i dag.

Det finns en speciell livskvalitet i norr som omfattas av Barentsregionens

invånare, en nära gemenskap med natur, jakt och fångst. En uttalad vi-

känsla, därför att man är van sedan århundraden att vid handel och gifter-

mål vara gränsöverskridande, att räcka ut en hand till sin granne. Så är det

än i dag – en non-verbal känsla av att höra samman – ty gener har blandats

här under lång tid. Barentsregionen är därför ett naturligt nätverk på grund

av sin historiska förankring. Det blir ett gemensamhetens naturliga red-

skap inför 2000-talet.

Ulf Erik Hagberg

museidirektör

PHEBE FJELLSTRÖM

Nederluleå medeltida kyrka i Gammelstaden, byggd under 1300- och 1400-talet.

Den var den största stenkatedralen norr om Uppsala.

Historiska Nyheter utges av

Statens historiska museum

ISSN 0280–4115

Ansvarig utgivare: Ulf Erik

Hagberg

Redaktör: Birgitta Wallstenius

I redaktionen: Lars Andersson,

Majlis Granström, Inger Kåberg,

Anita Larsdotter, Birgitta

Wallstenius, Christer Åhlin.

Grafisk form: Inger Kåberg

I detta nummer medverkar:

museilektor Börje Ekström,

doktorand Anna Elmén-Berg,

fil kand Lennart Falk,

arkeolog Anette Färjare,

antikvarie Per Moritz,

fil dr Thomas Wallerström,

Norrbottens museum, Luleå;

fil dr Inga-Maria Mulk,

intendent Anna Westman, Ájtte

Fjäll- och samemuseum,

Jokkmokk; fil dr Ingela Bergman,

fil dr Lars Liedgren, Silvermuseet

i Arjeplog; universitetslektor

Kenneth Awebro, fil dr Staffan

Hansson, Högskolan i Luleå;

universitetsadjunkt Brit-Marie

Andrén, Umeå universitet;

museipedagog Magnus Sjögren,

museichef Ulf Westfal, Vuollerim

6000, Vuollerim

samt med dr Åke Berggren,

Piteå; hemkonsulent Birgitta

Ericsson, arkivchef Carl-Uno

Hanno, agronom Mårten Hetta,

Luleå; professor Phebe Fjellström,

Uppsala; fil dr Susanna Jannok

Porsbo, Virum, Danmark;

redaktör John Kraft, Västerås;

agronom Torsten Lindberg, Luleå;

musikforskare Bengt Martinsson,

Gällivare; björnexpert/fotograf

Edvin ’’Sarek’’ Nilsson,

Jokkmokk; överstelöjtnant

Christer Sköld, Boden; antikvarie

Bror-Tommy Sturk, Kristianstad.

Hästklocka, tjuka, gjuten vid gjuteriet

i Stukolkina i Valdai.

Bredden är 8,2 cm i diameter.

Inskriptionen lyder:

M(ÄSTERGJUTERIET) STUK(OLKINA)

GÖT DENNA K(LOCKA) I VALDAI.

Refoto Bengt A Lundberg, RAÄ.

Tryck: Norrbottens Kuriren

HISTORISKA NYHETER

Föremålen i skattfyndet från Töre illustrerar de

skiftande kulturförbindelserna under 1200- och

1300-talet. Spännet med figurplattor har troligen

tillverkats i Norge under 1300-talets förra hälft.

Det runda hängsmycket med bysantinskt kors och

bladverk vittnar om förbindelser med ryskt och

karelskt område, där det troligen tillverkats under

1100- eller 1200-talet. Ringspännen med händer –

trolovnings- eller bröllopsgåvor?– är vanliga

i svenska skattfynd från 1200- och 1300-talet,

särskilt i Skåne och på Gotland.

Häktorna – till ett kvinnolivstycke – kan med ledning

av andra fynd dateras till 1300-talet. Skeden är ett

svenskt arbete från 1300-talets förra hälft.

Flertalet föremål var starkt nötta och verkar ha

gömts undan under 1300-talets senare hälft.

Foto ATA.

Det mångkulturella Norrbotten – en medeltida historia

Medeltidsforskningen i Norrbottens har främst handlat om

jordbruksbosättningens ålder och ursprung och hur området

blev en del av Sverige. Innebörden i Nöteborgsfreden 1323

(som avslutade ett 30-årigt krig mellan Sverige och Novgorod)

har diskuterats, liksom identiteten av i källorna omtalade folk-

grupper som kväner, birkarlar m fl.

Birkarlar har i norska medeltidskällor betecknats som

kväner, en benämning som avser den icke-samiska befolk-

ningen vid Bottenviken. Denna är också känd som kajaner (av

ryska kajvany) och kainuulaiset, en finskspråkig benämning.

Begynnelsebokstaven i benämningarna kainuulaiset, kajaner/

kajvany och kväner har lockat till en tidvis hetsig debatt om

identiteter – är det samma folk som avses? Det faktum att några

av benämningarna råkar börja på samma bokstav behöver inte

förutsätta ett gemensamt etymologiskt ursprung – andra källor

talar om icke-samiska inbyggare i Bottenviksområdet som

(norr)bottningar eller hälsingar, benämningar som definitivt

inte är besläktade med de övriga. I själva verket måste man

beakta att man har att göra med ett mångkulturellt område och

ett källmaterial som tillkommit i olika språkliga miljöer

(norska, svenska, ryska, finska). Det har funnits en icke-samisk

bosättning i Norrbotten sedan i vart fall 1000–1100-talet och

kolonisternas ursprungsområden är flera.

Andra aktörer omtalas också i källor och samiska traditions-

uppgifter: karelare och tjuder. Dessa kan uppfattas som grupper

vilka i sin tur varit skattskyldiga till Novgorod och som till-

tvingat sig skattskinn från samerna eller tvingat samer att bli

vägvisare till lämpliga anfallsmål.

des stridigheter, på samma sätt som bestämdes i den norsk-

novgorodiska Novgorod-freden 1326. Samer kom på så sätt att

skatta till flera furstar. Genom Nöteborgsfreden 1323 och den

nämnda 1326 kom ’’exklusivt’’ norska, novgorodiska och

svenska territorier att avskiljas från en vidsträckt allmänning.

Nordgränsen för det ’’exklusivt svenska’’ torde 1323 ha gått i

höjd med Umeå-Bygdeå eller i vart fall i höjd med Skellefte-

älven, sydgränsen för det av kungen upplåtna kolonisationsom-

rådet. Vid samma tid iscensatte novgoroderna en nordrysk ko-

lonisation.

Den ’’östliga’’ eller ’’finska’’ kolonisationen skiljer sig från

den ’’svenska’’ genom den stora betydelsen av älvfiske och bo-

skapsskötsel vid sidan av vidsträckta fångstfärder och samiska

kontakter. Den ’’svenska’’ jordbruksbebyggelsen var kust-

bunden och för att kunna överleva i hög grad beroende av en

infrastruktur som var garanterad av kungamakten med bl a

organiserad varuhandel.

Den ’’svenska’’ kolonisationen följer ett ideologiskt expan-

sionsmönster, välbekant i medeltidens feodala Europa. För-

tjänta stormän tilldelas ’’öde’’ områden för kolonisation på

egen bekostnad, en framtida intäktskälla. En ny ’’kunglig’’ sam-

hällsordning och maktstruktur introduceras under 1000–

1100-tal med ny rättsordning och begynnande marknadseko-

nomi. Kristnande innebär successivt minskade kulturella skill-

nader. Ute i Europa har det hela ibland föregåtts av ’’korståg’’.

De arkeologiska fynden från Norrbottens medeltid vittnar

om såväl östeuropeiska förbindelser (handelsrepubliken

Novgorod) som kontakter med Nordnorge och finskt område.

Under 1300-talet börjar de till vår tid kontinuerliga förbindel-

serna med Östersjöområdet, medan de östeuropeiska dateras

till 1100- och 1200-tal. De övriga börjar tidigare.

Detta, och det faktum att de svenska kolonisterna för sin ut-

komst var beroende av fungerande marknadsintegration och

förbindelser söderut, innebar motiv att stödja kungamaktens

konsolidering i norr. De sydliga förbindelserna kom att bli mer

institutionaliserade än de västliga och östliga, vilka redan under

1200-talet visar tecken på avmattning.

Varför blev Norrbotten en del av Sverige?

Nöteborgsfreden 1323 skulle enligt äldre forskning ha lett till

behov att skapa en legitimitet genom ’’inplantering’’ av jordbru-

kare söderifrån. Ett sådant strategiskt tänkande är dock främ-

mande för denna tid och kan i sig inte förklara den svenska

etableringens framgång – samtida liknande företag ledde till

kolonisternas assimilation (och inte tvärtom!). Vi vet nu också

att 1300-talskolonisationen inte var den första i Norrbotten. Ej

heller sockenbildning kan ha avgjort – kristnande tar tid,

sockenbildning är administration. Andra förklaringar måste

till! Hur stod det till med konkurrensförhållandena?

1200-talets minskande norska pälshandel (torrfisk blir nu en

ledande exportartikel) och ett mer konfliktladdat förhållande

till kungamakten leder till att det gamla symbiotiska förhål-

lande samer–nordnorska stormän minskar och till minskat in-

flytande. Också det östeuropeiska inflytandet minskar under

1200-talet genom mongolernas invasion, furstarnas rivalitet

och ändrade handelsvägar. Därmed ökar utrymmet för den

svenska kungamakten, vars aktivitet i Bottenviksområdet ini-

tieras under 1300-talet.

Kungen vinner inflytande över de vid älvmynningarna sedan

1000–1100-talet bosatta ’’östliga’’ kolonisterna, vilka förenar

jordbruk och boskapsskötsel med lappmarkernas nyttjande

och en symbiotisk relation till samerna. Genom att de alltsedan

1300-talet etablerade svenska kolonisterna existentiellt är be-

roende av den ’’färdiga’’ samhällsstruktur som kungen garante-

rar, blir de en kungamaktens utpost i norr. De genom kunglig

utfästelse beskyddade birkarlarna (och samerna!) har också

intresse av att stödja den svenska kungamakten i de rysk-

svenska konflikter som efterhand framtvingar gränser –

Teusinafreden 1595.

Den fasta bosättningens uppkomst

En från Sverige, i regi av kungamakt, kyrka och stormän, utgå-

ende 1300-talskolonisation kan beläggas i Pite- och Lule älvda-

lar. Jordbruk fanns emellertid redan under 1000–1100-tal i

Nedre Tornedalen och nådde senast under 1200-talet Lule-

älvens mynningsområde.

Den ’’svenska’’ kolonisationen är inte den första i Norrbot-

ten. Den första kommer från nutida finskt område (Tavastland,

Övre Satakunta) och angränsande, nu ryska, områden (karelskt

och vepsiskt område?). Oroligheter tycks ha föranlett denna

östliga flyktingkolonisation före 1300-talet.

Norrbotten verkar ha ingått i en svensk-novgorodisk all-

männing som båda parter skulle nyttja på bästa sätt utan inbör-

Birkarlar

Den svenska kungamakten urskilde en särskild grupp, bir-

karlar, inom den icke-samiska befolkningen. Dessa fick en

nyckelroll för den svenska etableringen. Birkarlarna hade kom-

petens att förse skeppen söderifrån med begärliga lappmarks-

produkter och därmed gynna den av kungen omhuldade han-

deln. Kungen motarbetade birkarlarnas konkurrenter. Påståen-

det att birkarlarna haft ett kungligt privilegium tycks bottna i

detta stöd. Verksamheten hade för övrigt novgorodiska paral-

leller, liksom skattesystemet.

THOMAS WALLERSTRÖM

HISTORISKA NYHETER

Drömmen om en

industriell revolution

För att finna den norrbottniska industrins

rötter får vi gå mer än 350 år tillbaka i

historien, till 1630-talet och de första

försöken att utvinna silver på Nasafjäll, en

plats djupt inne i den norrbottniska

fjällvärlden alldeles invid gränsen till det

dåvarande Danmark-Norge. Fyndigheten

började bearbetas sommaren 1635

samtidigt som Sverige med stor möda

försökte få fram pengar för att man kunna

fortsätta sitt deltagande i 30-åriga kriget.

hamrarna som användes för att smida ut järnet

var placerade i Kengis ca 6 mil från masugnen.

Hytta och hamrar placerades alltid några mil

från varandra fram till ca 1800. Det berodde

på att man ville undvika att de träkolsslukande

processerna skulle leda till att skogarna föröd-

des alltför snabbt. Bruket, som kallas Kengis

bruk, var i gång till slutet av 1800-talet. En

summering av verksamheten visar på många

driftsavbrott och kvantitativt, och ofta även

kvalitativt, mycket dåliga produktionsresul-

tat. Förklaringarna är till stor del desamma

som för Nasafjäll: svårigheter med transporter,

tydliga problem att rekrytera skicklig arbets-

kraft och även här en verksamhet som bedrevs

i ett fullständigt tomrum industriellt sett.

sköljas bort av den industrialiseringsvåg som

drog fram över västvärlden och som byggde på

verksamhet i helt annan skala. En av flera vik-

tiga förutsättningar för denna utveckling finns

att söka i de många tekniska genombrott som

gjordes under perioden.

Stark expansion inom sågverksnäringen

I Norrbotten märktes industrialiseringen först

inom skogsnäringen, där en kraftigt växande

efterfrågan på produkter som träkol, sågade

trävaror mm gång efter annan tvingade fram

sökandet efter nya råvaruområden. Detta är

också förklaringen till att de norrbottniska

skogarna tilldrog sig ett allt större intresse

under 1800-talets andra hälft. Det uppsving

som nu följde ledde till att en rad moderna

sågar anlades. Vattensågarna som anlagts på

1700-talet (den första möjligen redan på 1640-

talet) kom att kompletteras med och efterhand

ersättas av ångsågar. Den första ångsågen an-

lades 1858 i Bergsviken i Piteå socken, sedan

kom anläggningarna slag i slag. Vid sekelskif-

tet då produktionen nådde sitt maximum hade

antalet ångsågar ökat till 27. Antalet vatten-

sågar uppgick då till tre – att jämföra med de

62 som redovisas i en uppgift från 1740-talet!

Men den kraftigt ökade efterfrågan på skogs-

råvara gav också en annan näring vind i seglen.

För att frakta det sågade virket krävdes en stor

fartygsflotta och ett flertal varv anlades. Vid ett

av dessa byggdes i slutet av 1830-talet ett far-

tyg som fick namnet Mary Anne – det kom att

bli det första fartyg som seglade jorden runt

under svensk flagg

Expansionen på sågverkssidan innebar ett

stort tillskott av arbetstillfällen. Till stor del

rörde det sig om osäkra säsongsarbeten som i

huvudsak kom att skötas av småbrukare som

arbetade i jordbruket under sommaren, i sko-

gen på vintern och med flottning på våren. En

svaghet var att de omfattande skogsuttagen

Silverfyndigheten väckte stor uppståndelse i

styrande kretsar. Riksrådet Carl Bonde skrev:

’’Med Gudhs tillhjälp, så skall det bliva de

svenskes Västindien.’’ Verkligheten visade sig

emellertid bli en annan. Totalt producerades

endast ca 860 kg silver under perioden 1635–

1659, detta kan jämföras med de ca 250 000 kg

som årligen överfördes från Sydamerika

(’’Västindien’’ med Bondes terminologi). För-

utom silver producerades totalt ca 255 000 kg

bly. Men den stora blyproduktionen förändrar

ingenting – det hela var en stor missräkning.

Förklaringarna till bakslaget är flera och till

vissa delar desamma som norrbottnisk indu-

stri haft att brottas med in i sen tid: transport-

problem, svårighet att rekrytera yrkeskunnig

arbetskraft och en total avsaknad av ett stöd-

jande nätverk i form av industriell verksamhet.

Det största problemet i fallet Nasafjäll gällde

transporterna. Man fick aldrig till någon väg

som gjorde det möjligt att utföra ordentliga

transporter av malm, krut, livsmedel etc de 40

milen till och från kusten.

Samtidigt med verksamheten på Nasafjäll

började man att bearbeta gruvor på flera andra

håll i det som 1809 skulle bli Norrbottens län.

Mest känd är verksamheten i nuvarande

Masugnsbyn ca 6 mil från Pajala. Här öppna-

des en järnmalmsgruva på 1640-talet. För att

förädla malmen startades ett första

norrbottniskt järnverk i slutet av 1640-talet.

Järnverkets masugn fanns i Masugnsbyn och

Symaskin tillverkad vid Rosfors järnbruk.

Ur Norrbottens museums bildarkiv, foto M Rantatalo.

En omfattande bruksverksamhet

Under 1700- och 1800-talet tillkom ett flertal

järnbruk, framför allt under 1800-talets första

hälft då inte mindre än åtta masugnar var i drift

under kortare eller längre perioder. Gemen-

samt för dem var de korta drifttiderna, de låga

produktionsresultaten och den förhållandevis

höga kolåtgången. Undantag fanns dock. Ett

lysande sådant utgjordes av Törefors masugn,

ca 5 mil nordost om Luleå, som var i drift åren

1875–1887. Produktionsresultaten vid denna

ugn låg väl i nivå med de bästa i landet.

Bristen på skicklig arbetskraft var mycket

påtaglig. Gång efter annan förklaras misslyck-

anden med odugliga masmästare, smeder, ko-

lare etc. Inte minst gäller detta verksamheten

vid det intressanta Rosfors bruk, ca 2 mil nord-

ost om Piteå, Bruket är intressant därför att

man där hade ambitionen att tillverka färdig-

produkter för tidens industri, jordbruk och

hushåll. Vid de andra bruken förekom också

viss produktion av färdigvaror men av betyd-

ligt enklare beskaffenhet. I produktionen på

Rosfors bruk ingick tillverkning av ång-

maskiner, lokomobiler, blåsmaskiner, trösk-

verk, symaskiner etc. Att detta bruk efter kort

tid hamnade i svårigheter förklaras alltså till

någon del av svagheter på bemanningssidan,

men också med transportproblem. I mitten av

1800-talet öppnades reguljär ångbåtstrafik

mellan Stockholm och Luleå. Det medförde en

tätnande godstrafik och ökande konkurrens

för norrbottnisk industri. Samtidigt växte

möjligheterna att marknadsföra produkterna.

En rad tidningar etablerades i landet och med

hjälp av annonser kunde marknaden bearbe-

tas. En hastig genomgång av annonser från

perioden visar hur svagt norrbottniska företag

marknadsförde sina produkter jämfört med

företag i andra delar av Sverige. Till bilden hör

också en svår lågkonjunktur samt flera år av

missväxt, allt förhållanden som allvarligt för-

svagade många av brukets kunder och därmed

bidrog till dess fall. När Rosfors bruk gick

under i slutet av 1860-talet närmade sig också

slutet för övriga norrbottniska bruk. Bruken

representerade en tidig, mycket småskalig och

ofta mindre professionellt driven industriell

fas. Under 1800-talets senare del blev det allt

tydligare att denna typ av verksamhet skulle

Malmbrytning, Malmberget. Ur Norrbottens museums bildarkiv, foto C G Blomqvist.

HISTORISKA NYHETER

inte följdes av tillkomsten av någon

betydande förädlingsindustri. När

skogsprodukterna lämnade länet

var det främst i form av bräder, plan-

kor och sparrar. Det var en ensidig

produktion som gjorde den norr-

bottniska sågverksindustrin mycket

konjunkturkänslig.

Mellankrigstidens ekonomiska

kriser följdes också av nedlägg-

ningar, stor arbetslöshet och bran-

schen minskade kraftigt i betydelse.

Ett resultat blev att staten kom att

träda in som en av två stora aktörer

på den norrbottniska sågverks-

arenan. Det skedde först genom att

Domänstyrelsen blev ägare till tre

sågverk i Kalixregionen och från

1941 genom att dessa sågverk över-

fördes till det då bildade AB Statens

Skogsindustrier (ASSI). En viktig

nyhet som rörde träförädlingssidan

var tillkomsten av en massaindustri.

I Norrbotten anlades det första

träsliperiet 1911 i Karlsvik utanför

Luleå och några år senare uppfördes

en sulfatfabrik för tillverkning av

sulfatmassa i Karlsborg utanför Ka-

lix. Fabriken, som fick läggas ner

efter endast några år, har kommit att

få betydelsefulla efterföljare i såväl

Piteå som Kalix.

rande handlade det i huvudsak om

försäljning av råvaror som malm och

timmer och halvfabrikat och ett fort-

satt starkt beroende av ett fåtal

stora, konjunkturkänsliga indu-

strier. Försöken att bygga upp

förädlingsindustrier var få och kort-

livade.

Högteknologins tidevarv

I dag är bilden till viss del förändrad.

Råvarorna och halvfabrikaten är

fortfarande viktiga, men deras bety-

delse har avtagit. Ny är också till-

komsten av en rad företag som syss-

lar med informationsteknologi.

Kvar står dock det faktum att Norr-

botten har mycket stora arbetslös-

hetsproblem, att antalet småföretag

är alldeles för litet och att länets na-

turtillgångar i alltför liten utsträck-

ning vidareförädlas inom länets

gränser.

Dagens problem är i hög grad en

frukt av gångna tiders satsningar.

Ända sedan 1630-talets inledande

arbeten på det silverfattiga Nasafjäll

har inriktningen för den industriella

verksamheten varit tämligen ensar-

tad: det har gällt att exploatera

naturresurser, men det har inte varit

intressant att vidareförädla dem

inom länet. Detta har givit ett ensi-

digt, mycket konjunkturkänsligt och

storföretagsdominerat näringsliv.

De stora råvaruexploaterande före-

tagen har ytterst sällan funnit det

angeläget att uppmuntra småföre-

tagande – ett av skälen till detta har

varit att man inte önskat konkurrens

om arbetskraften. I kommuner som

domineras av stora företag har näs-

tan regelmässigt en intressegemen-

skap etablerats mellan fack,

kommunledning och företag, förståe-

ligt med tanke på det stora företagets

väldiga betydelse för kommunen,

men ofta ödesdigert för dem som

önskat ett varierat näringsliv. Nega-

tivt har också varit att storföretags-

beroendet medfört en viss osjälv-

ständighet och handlingsförlamning

hos politiker, tjänstemän och en-

skilda. Konkret uttryckt har detta

yttrat sig i att politiker – men också

folk i allmänhet – i alltför hög grad

kommit att sätta sitt hopp till statlig

hjälp i samband med industriella

kriser.

Det kan tyckas som om natur-

resursrikedomen varit mer till skada

än nytta. Så är det naturligtvis inte.

Exploateringen av skogen, vatten-

kraften och malmen har givit länet

betydande fördelar i en rad avseen-

den men kunde ha gett mer. Att så

inte skett har naturligtvis flera histo-

riska förklaringar. Starkt förenklat

torde de kunna sägas vara dessa: En

alltför liten och svag lokal

avsättningsmarknad. Stora svårig-

heter på transportsidan. Alltför

stora svagheter på kapitalsidan och

stora brister i kunskap och kompe-

tens. I dag, med en minskad bety-

delse för naturresurssidan och en

växande för den högteknologiska, är

situationen paradoxalt nog kanske

mer lovande än den var när sekel-

skiftets jakt på naturresurser satte in.

Det beror bl a på att ny och viktig

kunskap nu är tillgänglig även för

människor i landets periferi. Om en

norrbottning ville studera elektro-

teknik i början av 1900-talet var

han/hon tvungen att ta sig till någon

teknisk elementarskola – den när-

maste fanns i Härnösand. Ville han/

hon studera vidare, var alternativet

länge KTH i Stockholm. Först 1943

inrättades ett tekniskt gymnasium i

Luleå och 1971 började tekniska

högskolan sin verksamhet. Att för-

delarna med denna utbyggnad av

utbildningsväsendet är stora ligger i

öppen dager. Nu börjar det bli dags

att skörda frukterna.

Perlfisket i Lappland. Vy från Silpakjokki, af H Bergman.

Drömmen om

en industriell revolution

Den starkaste tillväxten inträffade

emellertid inom gruvindustrin. På

kort tid ökade antalet gruvarbetare

från en handfull (år 1887) till 2025

(år 1901) och 4144 (år 1913). Gruv-

industrin blev också snabbt länets

dominerande industrigren. Den

starka tillväxten förklaras dels av

genombrottet för Thomasproces-

sen, en process som gjorde det möj-

ligt att nyttja länets fosforhaltiga

malmer, dels av järnvägens tillkomst

1888. Som ett exempel på järnvä-

gens betydelse kan nämnas, att så

länge man var hänvisad till ren- och/

eller hästdragna transporter av

malm fraktades som mest 1 800 ton

från Gällivare ner till kusten. Detta

skedde vintern 1836/37. Första året

med järnväg transporterades drygt

70 000 ton! För de norrbottniska

bruk som byggts upp före järnvägs-

eran innebar detta dödsstöten. Med

en produktionskapacitet på bara tu-

sen ton per år passade de inte in i den

nya tidens produktionsbild.

Den kraftigt växande efterfrågan

på malm tvingade snart fram åtgär-

der som syftade till en effektivisering

av verksamheten. För att klara detta

och kunna öka transportmängderna

fattades 1910 beslut om att ett stort

kraftverk skulle byggas i Porjus. Syf-

tet var dels att det skulle betjäna

gruvverksamheten, dels förväntades

det också initiera en kraftig industri-

ell utveckling i Norrbotten. Ny tek-

nik gjorde det möjligt att med hjälp

av elektricitet framställa bl a järn,

stål och konstgödsel. De industrier

som ville nyttja elektricitet måste

förlägga sin verksamhet till kraft-

verkets närhet. Efterfrågan på el från

olika typer av industrier var mycket

stor och kraftverket fick byggas ut,

men det räckte inte. 1918 fattades

beslut att ytterligare ett kraftverk

skulle byggas, nu i Harsprånget ca 7

km från Porjus. Den ekonomiska

avmattning som följde i första

världskrigets spår gjorde dock att

luften gick ur de olika industri-

projekten åren runt 1920. När svi-

terna efter kriget var övervunna

hade förutsättningarna för industri-

lokaliseringar radikalt förändrats.

Tekniska framsteg hade gjort det

möjligt att överföra el från övre

Norrland till södra och mellersta

Sverige. Industriellt skedde emeller-

tid några viktigare satsningar i det

norrbottniska kustlandet under pe-

rioden, dels tillkomsten av massa-

tillverkande industrier, dels 1939 års

beslut att bygga Norrbottens Järn-

verk (sedan 1978 är NJA en del av

SSAB) i Luleå. Satsningarna var na-

turligtvis välkomna, men fortfa-

Pärlsökare och diamantbrytare

För att ett land skulle kunna bli

rikt krävdes ett förråd av ädla

metaller. Dåliga statsfinanser

kunde saneras och rikets

ekonomi förbättras. Knappast

några ansträngningar var för stora

för att uppnå detta mål.

och kyrkligt centrum i Jokkmokks

socken. Det arbetande folket, främst

s k bruksknektar, rekryterades från

kustsocknarna och ibland så långt

bort som från Finland. Bruksepoken

kom att pågå fram till silververkets

nedläggning 1702.

Nära Jokkmokk påbörjade bor-

gerskapet i Luleå 1638 järnmalms-

brytning på Routevare eller ’’Järn-

berget’’. Detta är den tidigaste kända

järnmalmsbrytningen i nuvarande

Norrbottens län, men ännu så länge

mycket ofullständigt känd. Förutom

samer fanns i området birkarlar och

deras efterföljare, handelsmän från

de nyanlagda kuststäderna; de som

hade rättighet att handla med och

samla in skatter från nomadiserande

samer.

Under 1600-talet påbörjades ex-

ploateringen av Norrlands malm-

fyndigheter på allvar. Till icke ringa

del berodde detta på att merkantilis-

men var den förhärskande ekono-

miska doktrinen. Tidens statsled-

ning ansåg det mycket viktigt att ut-

nyttja de rikedomar som eventuellt

kunde finnas inom landets gränser.

Piteå silververk med gruvor på det

välkända Nasafjäll nära norska

gränsen etablerades 1635 och drevs

med växlande framgång till öde-

läggelsen 1659. Detta år brände en

norsk expeditionskår hyttan i

Silbojokk och anläggningarna vid

gruvan. Det statliga engagemanget

kom strax därpå att överflyttas till

den nyupptäckta silvermalmsfyn-

digheten i fjällberget Kedkevare i

Luleå lappmark. Under 1600-talets

första år uppbyggdes sålunda Luleå

silververk med hytta i Kvikkjokk och

gruvor på Kedkevare beläget om-

kring fyra mil därifrån. I början av

1670-talet öppnades ytterligare ett

gruvfält på Alkavare som ligger

ännu längre bort.

Detta innebär att ett dramatiskt

och fantasieggande skede i fjällvärl-

dens historia började. Kvikkjokk –

numera med ett 20-tal invånare –

blev en central plats i norra Sverige

Sötvattenspärlor och bergkristall

Visserligen var malmer, främst de

som innehöll ädelmetaller, av stort

intresse men redan tidigare hade det

funnits ett idogt sökande efter och

handel med pärlor från flodpärl-

musslan och säkerligen ännu tidi-

gare med ’’svenska diamanter’’–

bergkristaller – som var uppskattade

bl a som ersättning för flinta. Luleå

lappmark genomkorsades av ’’pärl-

sökare och diamantbrytare’’ och tro-

ligen var det på detta sätt som ryktet

om rika järn- och silvermalms-

förekomster nådde Stockholm. För

de flesta förblev dock drömmen om

rikedom i fjällvärlden bara en dröm!

KENNETH AWEBRO

Pärlälven var under många hundra år

Sveriges mest omtalade pärlfiskevatten.

I början av 1900-talet blomstrade

pärlfisket åter upp. Med hjälp av pärltub

(vattenkikare) och pärltång plockades

musslorna upp ur älven.

Foto Thomas Öberg, Ájtte.

STAFFAN HANSSON

Plik z chomika:

Inne pliki z tego folderu:

Inne foldery tego chomika: